Nu sitter jag på ett tåg som alldeles strax lämnar min födelsestad Kristianstad. En gång i tiden förbannade jag denna staden och svor på att jag aldrig i livet skulle återvända men jag kan förstå varför människor väljer att flytta tillbaka när det drar ihop sig till att bilda familj. Det är många gånger en trygghet som ens hemstad bär med sig. Det bekanta och vänliga. Mina axlar faller automatiskt ner ett par hack när jag stiger ur bilen eller kliver av tåget i 044-staden. Här träffar jag bekanta nästan hela tiden och det känns skönt. Här är jag ingen främling eller "den nya". Här är jag Leona som folk känner- på riktigt.
Nu går tåget mot min nya hemstad. Där väntar min fina man, den finaste människan jag känner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar