Ny blogg

Hej! Jag har bytt bloggportal. Numera hittar du mig på nedanstående länk:

http://nouw.com/leona

Paddan

Sedan jag och maken mer aktivt försökte skaffa barn så började även tankar kring barnuppfostran virvla. Hur ska vi göra, vad kommer vara viktigt för oss, vilka fighter är viktigare än andra (man kan inte "bråka" om allt). För mig är rent vanligt vett något som utgör basen. Man tackar för maten, ber snällt när det finns saker på matbordet som man inte når, sätter undan sin tallrik när man är stor nog att göra detta med mera men också visar respekt för äldre genom att resa sig på bussen osv. Men i vårt nya moderna samhälle finns det ytterligare aspekter att ta hänsyn till och då tänker jag främst på användandet/ icke användandet av paddor, datorer och mobiler både för oss och för barnet. 

Jag kommer mest troligt vara en förälder som ger mitt barn en telefon från ganska så ung ålder. Inte för att barnet ska ha något i skolan att skryta med utan för att jag och barnet ska kunna nå varandra. Även om jag ska göra mitt yttersta för att undvika att bli en hönsmamma så ser jag en vinst i möjligheten till kommunikationen. Sedan är det alltid lite mysigt med ett litet kort sms som jag ibland själv får från mina egna syskonbarn. På denna punkten kommer jag säkert ångra mig många gånger men det är så det känns nu. 

Nu till mitt och makens teknikanvändande, en punkt nog så viktig att resonera kring. Eftersom jag inte har något eget barn än så har jag inte tillbringat överdrivet mycket tid i varken lekparker eller på fritidsaktiviteter. Däremot har jag fått höra från nära och kära hur mobilanvändandet kan gå till i en helt vanlig svensk lekpark. Föräldrar som står med näsan i mobilen och missar när barnet lyckas ta sig ner från den kluriga klätterställningen, rutchkanan eller i värsta fall missar när barnet faller och skadar sig. Även föräldrar som står med näsan i mobilen och missar när barnet gör ett uttjusigt mål på fotbollsträningen och desperat försöker få sin förälders uppmärksamhet från planen. Jag får magknip när jag tänker på detta.

- Hallå, mamma! Jag dribblade nyss av tre spelare och sköt i mål!

- Mmm, vänta lilla hjärtat. Grannarna har nyss lagt ut en bild på Insta, ska bara kolla. 

Nu kanske jag överdriver men det värsta är att jag inte tror det. Jag tror verkligen att det kan gå till så här. Hur tänker ni kring barn och föräldrars teknikanvändande i dagens moderna samhälle?

Jag och maken har ofta diskussionen att vi ska använda mobilerna mindre när vi exempelvis sitter i soffan tillsammans och tittar på film eller i sängen när vi ska gå och lägga oss. Vi använder våra mobiler slentrianmässigt, uppdaterar ständigt våra flöden. Detta kommer få ett stopp när vi får barn, det får vi båda se till, både i hemmet och när vi umgås med vårt barn ute i lekparken eller på fritidsaktiviteten. Jag vill inte vara den föräldern som missar när mitt grymma barn gör värsta målet eller när den kluriga klätterställningen besegras!

Bloggen lever!

Efter ett ödmjukt uppehåll på sisådär två år så har denna bloggen återuppstått. Eftersom det händer stora saker i mitt liv just nu så känner jag att jag vill ha en plattform där jag dels kan skriva av mig men också ett ställe som kan fungera som en slags offentlig dagbok.

Så, vad är det nu som är på gång? Jo, efter flera års försök att bli föräldrar så har jag och min make äntligen blivit gravida! Vi har i ärlighetens namn aldrig varit så duktiga på att skydda oss utan mest levt under devisen "händer det så händer det och då är det ytterst välkommet". Vi blev tillsammans 2009 och då var vi klart mer försiktiga. Efter vårt bröllop 2012 blev vi mer... hmmmm.... fokuserade på vår dröm men inget hände då heller. Försiktiga diskussioner fördes om IVF men jag var en ganska så högljudd motståndare då jag var livrädd för hormonernas effekt och alla ingrepp. I januari 2014 blev maken trött på mitt velande och tog tag i saken på egen hand. Han ringde helt enkelt in till lasarettet i Helsingborg och sa som det var, att vi hade svårt för att bli gravida.

Ganska snart därefter fick vi en tid för utredning som visade att ingen av oss hade någon förklarlig orsak till varför vi inte lyckats bli gravida på egen hand. Efter en massa väntan av olika anledningar så började tillslut processen nere på RMC i Malmö. Vid det här laget hade jag vant mig vid tanken gällande en IVF och var lika taggad som maken. Första försöket gjordes med enbart hormonsprutor med start i januari 2015. Jag mådde bra under hela behandlingen, även under äggplock och återinföring. Tyvärr visade gravidtestet negativt i mitten av februari men vi var helt beslutna att inte låta detta knäcka oss. Väldigt få par lyckas på första försöket. Nästa försök kom igång redan i slutet av mars, då med både nässpray och sprutor. Även denna gången mådde jag bra under behandlingen. Jag har förstått att många mår pyton så jag är så otroligt tacksam över att jag mått så bra som jag faktiskt gjorde. Den 30 april var det dags för äggplock och den 3 maj skedde själva återinföringen av ägget, ett snyggt ägg som laboratorietjejen sa. På radion spelades Tommy Nilssons "Dina färger var blå".

Så kommer vi då till själva gravidtestet. Egentligen hade vi fått testdatum den 19 maj men hade redan sedan innan bestämt att vi skulle testa den 18 maj, på pappas födelsedag. Pappa gick bort för 10 år sedan och på detta sättet fick han ändå vara lite delaktig. Upp tidigt på morgonen och testa. Jag och maken väntade ivrigt medan det började skymta ett och sedan två streck. Jag sa säkert tio gånger att där var två streck. Jag ringde till mamma direkt och sa " god morgon mormor" varpå hon började tjuta nånting om att hon precis lagt mascara och sedan "åh, herre gud!". Dagen efter tog vi ett test till där det uttryckligen stod "gravid". Jag levde i chock i säkert en vecka, så svårt att ta in hela grejen. För varje person jag berättade nyheten för så lade jag alltid till ett "men det är fortfarande väldigt nytt och osäkert". Men från dagens datum, när vi var på vårt första ultraljud, så är jag helt säker på att det bor en liten räka i min mage!

Jag och maken åkte till RMC i Malmö i morse för att träffa en gynekolog. Först såg han en liten, liten bubbla och frågade om jag hade mått illa under graviditeten. Njaa, tyckte jag. Lite från och till men inte alls så farligt. Vid detta laget hade jag hunnit bli ordentligt orolig. Min skräck har hela tiden varit att jag blivit gravid men att sedan graviditeten avstannat utan att jag märkt det. Det kan tydligen hända utan att det uppstår smärta eller blödning. Sen körde gynekologen runt lite till och hittade ett välskapt foster som sprattlade järnet inne i magen. Vi kunde se hur hen viftade med armar och ben och åmade hela kroppen. Då kom tårarna. Den lilla bubblan som gynekologen hade sett tidigare var antingen en tvilling där utveckligen avstannat runt vecka 5 eller så var det en del av de muskelknutor som jag har i livmodern.

Dessa muskelknutor, något som kallas myom, är inget som jag kände till att jag hade när vår utredning kring IVF startade, utan de har uppdagats i samband med alla otaliga ultraljud som jag har gått igenom. Nu under graviditeten har de verkligen gett sig till känna genom rejäla krampanfall som varar cirka 30 sekunder till en minut. Gynekologen menade idag att i alla fall två av knutorna har växt, den ena så mycket som två centimeter. De kommer mest troligt att fortsätta växa under graviditeten och det kan medföra en hel del smärta. Han bad mig förbereda mig själv på detta. Eftersom jag redan har haft fyra rätt så kraftiga krampanfall så menade han att det kan bli tal om smärtlindring av olika slag men att vidare diskussion får föras med min ordinarie barnmorska. Det kan kanske låta konstigt men jag, som annars oroar mig för allt, är inte särskilt orolig då myom inte påverkar eller skadar barnet. Barnet tar den plats det behöver och det känns skönt. Smärta kan jag stå ut men och kan jag inte det så finns det hjälp att få. Huvudsaken är att barnet mår bra och växer som det ska, vilket det gör. Vi är just nu i vecka 11+5 och beräknad leveransdatum är 2016-01-20.