Efter ett ödmjukt uppehåll på sisådär två år så har denna bloggen återuppstått. Eftersom det händer stora saker i mitt liv just nu så känner jag att jag vill ha en plattform där jag dels kan skriva av mig men också ett ställe som kan fungera som en slags offentlig dagbok.
Så, vad är det nu som är på gång? Jo, efter flera års försök att bli föräldrar så har jag och min make äntligen blivit gravida! Vi har i ärlighetens namn aldrig varit så duktiga på att skydda oss utan mest levt under devisen "händer det så händer det och då är det ytterst välkommet". Vi blev tillsammans 2009 och då var vi klart mer försiktiga. Efter vårt bröllop 2012 blev vi mer... hmmmm.... fokuserade på vår dröm men inget hände då heller. Försiktiga diskussioner fördes om IVF men jag var en ganska så högljudd motståndare då jag var livrädd för hormonernas effekt och alla ingrepp. I januari 2014 blev maken trött på mitt velande och tog tag i saken på egen hand. Han ringde helt enkelt in till lasarettet i Helsingborg och sa som det var, att vi hade svårt för att bli gravida.
Ganska snart därefter fick vi en tid för utredning som visade att ingen av oss hade någon förklarlig orsak till varför vi inte lyckats bli gravida på egen hand. Efter en massa väntan av olika anledningar så började tillslut processen nere på RMC i Malmö. Vid det här laget hade jag vant mig vid tanken gällande en IVF och var lika taggad som maken. Första försöket gjordes med enbart hormonsprutor med start i januari 2015. Jag mådde bra under hela behandlingen, även under äggplock och återinföring. Tyvärr visade gravidtestet negativt i mitten av februari men vi var helt beslutna att inte låta detta knäcka oss. Väldigt få par lyckas på första försöket. Nästa försök kom igång redan i slutet av mars, då med både nässpray och sprutor. Även denna gången mådde jag bra under behandlingen. Jag har förstått att många mår pyton så jag är så otroligt tacksam över att jag mått så bra som jag faktiskt gjorde. Den 30 april var det dags för äggplock och den 3 maj skedde själva återinföringen av ägget, ett snyggt ägg som laboratorietjejen sa. På radion spelades Tommy Nilssons "Dina färger var blå".
Så kommer vi då till själva gravidtestet. Egentligen hade vi fått testdatum den 19 maj men hade redan sedan innan bestämt att vi skulle testa den 18 maj, på pappas födelsedag. Pappa gick bort för 10 år sedan och på detta sättet fick han ändå vara lite delaktig. Upp tidigt på morgonen och testa. Jag och maken väntade ivrigt medan det började skymta ett och sedan två streck. Jag sa säkert tio gånger att där var två streck. Jag ringde till mamma direkt och sa " god morgon mormor" varpå hon började tjuta nånting om att hon precis lagt mascara och sedan "åh, herre gud!". Dagen efter tog vi ett test till där det uttryckligen stod "gravid". Jag levde i chock i säkert en vecka, så svårt att ta in hela grejen. För varje person jag berättade nyheten för så lade jag alltid till ett "men det är fortfarande väldigt nytt och osäkert". Men från dagens datum, när vi var på vårt första ultraljud, så är jag helt säker på att det bor en liten räka i min mage!
Jag och maken åkte till RMC i Malmö i morse för att träffa en gynekolog. Först såg han en liten, liten bubbla och frågade om jag hade mått illa under graviditeten. Njaa, tyckte jag. Lite från och till men inte alls så farligt. Vid detta laget hade jag hunnit bli ordentligt orolig. Min skräck har hela tiden varit att jag blivit gravid men att sedan graviditeten avstannat utan att jag märkt det. Det kan tydligen hända utan att det uppstår smärta eller blödning. Sen körde gynekologen runt lite till och hittade ett välskapt foster som sprattlade järnet inne i magen. Vi kunde se hur hen viftade med armar och ben och åmade hela kroppen. Då kom tårarna. Den lilla bubblan som gynekologen hade sett tidigare var antingen en tvilling där utveckligen avstannat runt vecka 5 eller så var det en del av de muskelknutor som jag har i livmodern.
Dessa muskelknutor, något som kallas myom, är inget som jag kände till att jag hade när vår utredning kring IVF startade, utan de har uppdagats i samband med alla otaliga ultraljud som jag har gått igenom. Nu under graviditeten har de verkligen gett sig till känna genom rejäla krampanfall som varar cirka 30 sekunder till en minut. Gynekologen menade idag att i alla fall två av knutorna har växt, den ena så mycket som två centimeter. De kommer mest troligt att fortsätta växa under graviditeten och det kan medföra en hel del smärta. Han bad mig förbereda mig själv på detta. Eftersom jag redan har haft fyra rätt så kraftiga krampanfall så menade han att det kan bli tal om smärtlindring av olika slag men att vidare diskussion får föras med min ordinarie barnmorska. Det kan kanske låta konstigt men jag, som annars oroar mig för allt, är inte särskilt orolig då myom inte påverkar eller skadar barnet. Barnet tar den plats det behöver och det känns skönt. Smärta kan jag stå ut men och kan jag inte det så finns det hjälp att få. Huvudsaken är att barnet mår bra och växer som det ska, vilket det gör. Vi är just nu i vecka 11+5 och beräknad leveransdatum är 2016-01-20.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar