Kattkommunikation

Kalla oss gärna crazy cat people, det gör inget alls för det är vi ju faktiskt. Herre je, sambon har till och med skrivit en hel bok baserad på katter. Vi har, hur som helst, upprättat någon form av kommunikation med våra tre katter. Alla "pratar" de på sitt sätt. Guiness till exempel hoppar upp i sängen tidigt på morgonen och väcker mig genom att tugga på mitt hår. Detta betyder att maten är slut och att han är hungrig. I nio fall av tio stämmer detta. Kitty talar ofta om på kvällarna när hon är trött och vill gå och sova. Då sitter hon i dörröppningen mellan stora rummet och hallen och jamar åt oss som sitter i soffan. Frida pratar mest hela tiden och har långa utläggningar om allt och alla. Får man ögonkontakt med henne och säger något tillbaka så fortsätter hon sina utläggningar och det är inte ovanligt att hon, samtidigt som hon lämnar rummet, fortsätter sitt jam-prat. Att vi känner våra katter och faktiskt kan kommunicera med dem, tycker jag är fantastiskt. Det har gjorts undersökningar som visar att upp mot 20% (rätta mig om jag har fel på procenten) av djurägarna i vårt land aldrig pratar med sina djurvänner och detta tycker jag är supersynd! Jag kanske är galen då men jag pratar ofta, ofta med våra katter..

Det är väl denna kommunikationen som får mig att förstå att Guiness just för tillfället lider av att ha tratt runt halsen. Nog för att han är påverkad av narkosen men han är väldigt hängig i hela kroppen och allmänt besvärad. Enligt veterinären ska han ha tratten i en vecka men det kommer aldrig att funka. Efter att ha pratat med en närstående till mig, som i sin tur har pratat med ännu en som är insatt i ämnet, så har jag bestämt mig för att tratten åker av mycket tidigare och att jag, och sambon, istället får ha falkögon och gärna lite ögon i nacken också. Skulle det bli så att han är frenetiskt besatt av att slicka sig där ärren så åker såklart tratten på igen men annars får den vara av. Ibland måste man gå på sin magkänsla istället för givna direktiv.

Leona