Jag ska nu skriva mitt mest öppenhjärtliga blogginlägg hittills och jag gör det för att det känns, nu mer än någonsin, som att ett nytt kapitel i mitt liv börjar av flera anledningar. För cirka fyra månader sedan bestämde jag och sambon oss för att börja leta nytt boende i Helsingborg. Det är ingen hemlighet att jag aldrig riktigt har trivts i Ängelholm och anledningen till att jag flyttade hit från första början var på grund av kärlek till min sambo. Jag lämnade min gamla hemstad Malmö, som jag älskade, och ganska snabbt kom känslan smygandes att jag inte hittat hem igen, utan snarare bort. Först trodde jag att det helt enkelt var en övergångsperiod – skillnaderna mellan Malmö och Ängelholm är som känt ganska så markanta – men tyvärr stämde min magkänsla och jag blev mer och mer rastlös i min nya hemstad. Efter flera diskussioner kom jag och Kent fram till att situationen inte fungerade och att vi var tvungna att göra något av saken. Vi kom vi fram till att Helsingborg är en bra stad som passar bådas behov – han kan ha kvar sin anställning, fortsätta spela rollspel i Ängelholm plus att han har bott i Helsingborg tidigare. Själv kan jag pendla nästan varsomhelst i Skåne beroende på var jag får jobb utan större problem och att jag har direktkommunikation med tågförbindelse till större delen av min familj i Kristianstad.
Sagt och gjort. Vi började söka lägenhet och ganska snart blev vi erbjudna visningar på ett par objekt. Eftersom vi inte kände någon större stress och att vi båda givetvis skulle trivas i vårt blivande hem har vi de senaste månaderna tackat nej till totalt fyra- fem lägenheter. Den 13 mars ändrades dock den trenden när vi fick en visning av en trea på Övre Nytorgsgatan. Direkt när vi hade sett lägenheten kändes det helt rätt för båda, både vad gällde planlösning och att fastigheten ägs av ett litet privat företag som är mycket noga med vilka de hyr ut till. Vi tackade genast ja och flera dagar av otålig väntan följde. Till slut blev vi inbjudna till möte med hyresvärden och det mötet kändes verkligen toppen! Jag var nog ganska nervös för jag pratade nästan oavbrutet vilket också sambon påpekade efteråt… Woops! Hyresvärden verkade dock även hon nöjd med mötet och skulle höra av sig när hon tagit kreditupplysning på oss samt kontaktat vår nuvarande hyresvärd. Efter ett par dagar fick jag och sambon varsitt sms med information att någon gjort en kreditupplysning på oss och förhoppningen att hon faktiskt skulle välja oss som hyresgäster till lägenheten ökade ytterligare. Efter ytterligare ett par dagar så kom beskedet äntligen via ett telefonsamtal och det var positivt. Om vi fortfarande var intresserade av lägenheten så var den vår.
Jag ska erkänna att jag både kände glädje men samtidigt vemod efter att ha fått beskedet. Inte vemod över att lämna Ängelholm utan snarare de människorna som jag lärt känna här, via sambon. Ingen nämnd ingen glömd, men det bär emot att flytta ifrån er även om det bara är en resa på cirka tjugo minuter. Samtidigt måste man vara modig och göra det som känns lite läskigt men samtidigt rätt. Jag vill att ni ska veta, trots att detta kommer låta som ett försvarstal, att jag oräkneliga gånger frågat Kent om han verkligen, verkligen är säker på att flytta. Han har förmodligen blivit ganska trött på den frågan men jag kan inte riktigt skaka av mig känslan att jag rycker upp honom från staden som varit hans hem i flera år och som han faktiskt trivs i. Hade det inte varit för mig hade han ju bott kvar. Men lika många gånger som jag har frågat honom så har han svarat mig att han kan tänka sig att flytta så långt det bara krävs. Så. Den 1 juni får vi nycklarna till vårt nya hem och det är min djupaste förhoppning att vi fortfarande blir bjuda på festligheter och kaffe i Ängelholm då och då. Givetvis står vår dörr alltid öppen i Helsingborg, inte minst när det drar ihop sig till inflyttningsfest!
Kram Leona
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar